Gränsland - joohan
  • Gränsland

- Vilden inom dig

Utställningen hölls första gången i Malmö den 27/9 under gallerinatten. Materialet är ett samarbete mellan poeten Isak Fjalar Bergenheim och Fotografen Johan Rastenberger. Dikterna är skrivna i perioden 2012 till 2014. De flesta bilderna är tagna till utställningen med dikterna i åminne.

Anthrax Angst Syndrome

Det är den infekterade nålen som sliter hål på min hud.
Det är sticket som förtvinar hopp, mod och styrka.
Det är det steriliserade svärdet som skulle förändra allt.
Det är lansen som ledde till min storhet. 

Jag dansade bakom plastväggen i mitt syrgastält.
Förundrad och naiv, lycklig och sårbar.
Ovetande om viruset som spred sig i min kropp.
Det är min medfödda defekt som förhindrar utvecklingen.

Jag tvättade mitt sår, lade om det. Lovade att jag var frisk.
Bakom förband och ljus fortsatte mitt dissociativa varande att utvecklas.
När ingen längre såg vad som skedde, slutade man bry sig.
Med persiennerna nerdragna var jag fortfarande det största hotet.

I morgon har mitt magna opus slagit hårdare än idag.
I morgon är människans lidande mitt livsverk.
I morgon är lidandet unisont.
I morgon är lyckan ett minne.
I morgon förstår ni vad Nålen betydde.

På den plats jag föddes skall jag stå till svars för allt jag aldrig gjorde.
I mörkret av min skugga håller insidans metabolism liket varmt.
Jag var ofullständig när jag spred min propaganda.
Instabil och labil. Otillräknelig och aldrig kommer jag kunna stå till svars,
för gärningarna jag gjorde med min Infekterade Nål.


Låtsasläge

Kärlek är precis vad du förväntar dig.
Ditt upplärda beteende som förstärker alla dom ärr du har lärt dig att dölja.
Färgkodningen för likasinnade. Spruckna läppar söker vitnande knogar. 
Det är ingenting fel i att älska smärtan. Det är fel att förneka den.

Med endorfiner i rinnande form gör vi oss i ordning för morgondagens ångest. 
Till paranoia, mindervärdeskomplex och självhat. Badandes i invalideringen.
Det är först när den sista droppen alkohol bedövat sinnena som cirkeln sluts.
När vi finner Mister or Miss Pain. Ledandes oss vägen hem för osunda vanor.

Ibland träffar vi rätt. Den där personen som slår lagom hårt för våra preferenser.
Sänker oss omedelbart, utan den där obekväma upplärningsperioden. Perfekt.
Vi nöjer oss med rödvin, vi nöjer oss med vardagsotroheten. Vi finner vår plats.
Men oftast förstår vi. Vi inser att dom korten vi har är dom vi förtjänt.

Så länge vi hatar oss, så länge vi godtar vardagsövergreppen är vi fast.
Tills vi inser, att morgondagen kan bli någonting annorlunda. Bättrefastdåligt.
Så vi byter våra sexsiffriga kombinationer. Slänger fotoalbumen och börjar om.
Anpassar, avskaffar, anstränger, anspelar, asocialiserar och avslutar.

Vi förvandlar oss till vardags cynikerna. Fight Club-generationen som lever i misär,
för misärens skull. När vi egentligen sett.. att livet kanske är mer en vår smutsiga källare.
Någonting utanför strypkoppel och brännsår. Vi finner får frälsning i reinkarnation.
Återfödd i lyckans land. I ett annat kön, varande och existerande. Att ta kontroll...-
det verkar svårt. Så vi sträcker oss efter Reset knappen och accepterar.

Att i morgon... är allt bra.


Empatins pris

Det var en stillsam förklaring för Dom förlorade i havet av tårar.
Drömmar, definitioner och samvetskval utan någon förklaring.
Som att finna sig i olyckans mattsvarta, klibbiga gift.
Från första beröring spred det sig långsamt, från de nyfikna fingertopparna,
till underarmar byggda av vågor och stillsamma spel.
Långsamt förvandlas puppor och kokonger till skadade, smittsamma nattfjärilar.

Med infekterade händer, som från vårt perspektiv mest liknande förvridna, döda trädgrenar.
Spretande. Bräckliga. Hårda. Kalla och Fuktiga.
Allt vi rör förvandlas till någonting tragiskt. Vi torkar våra tårar från Dom Klara,
vackra ögon som sett allt det där vi förbjöd vår verklighet att ta in.
På rutin, drar vi handflatorna mot kinderna, berör försiktigt våra vitor.
Långsamt förvandlas vårt första intryck, och våra blickar tappar sin glans.
Och allt som är kvar, är dödens kåda. Tårar av tjära.

Allt vi ville ha var hjälp. Vi skrek oss till klarhet under nätter under Maror och faror.
Som modersinstinkt eller medmänsklighet räckte man oss en hand.
Ett stöd för att återigen nå fullhöjd och stabilitet.
Men i samma sekund som våra händer berörs, når smittan sin första fas.
Våra vänner smittas, tappar sina gnistor och lågor. Även Dom handfallna.
Till mark. Till jord. Till fukt och sorg.

När vårt umgänge förkolnat, förmultnat och återanslutit sig till sorgens härkomst,
då hör vi. Förstår vi, Ser vi, Känner vi; Vad orsaken var. Vad som startat vår epidemi.
Varför sorg gör sig bäst för ensamma själar bredvid varandra.
Där sammanhållning, förståelse och avskurna tungor ger oss frid.
Den frid vi aldrig fann innan vi accepterade sanningen om människans hjärta.
Platsen reserverad för förståelse.




Undernärd

Det gick från en stilla önskan, till en ödets kalla dömande.
Från en bön om skydd, till en vingklippt evighet i ett fängelse.
Sedan länge förlorad i minnet av frihet.
Fastkedjad under Damokles tillhygge.

Under utsatt sky, naken inför faror från vind och brus.
Jag formulerade en plan om enighet med mina rädslor.
En pakt för döda, med trygghet och osynlighet.
Ett foster förlöst, utan skydd mot verklighet och fara.

Med spruckna naglar gräver jag mig till frihet.
Utan syn i totalt mörker.
Med ånger och ångest framför jag min stilla önskan-
om rivna avtal, uppbrända signaturer och ungdomligt oförstånd.

Jag byggde min mur, av cynism och bitterhet.
Sten för sten med fundament av ärr. Mitt underverk.
Innan min låga var färdignärd stod det klart.
Min skyddande vägg blev mitt fängelse.


Dagarna innan idag

Flodvågen har släppt. Det rämnar i grundvalarna och allt kläs i en ihålig tystnad.
Ingenting kommer att bli sig likt när vattnet vidrört det. Där det evinnerligt föränderliga
långsamt färgar av sig på det som tidigare stått emot tidens tänder.
I vår gemensamma nämnares namn är ingenting längre heligt.
Vi skriker slagord om att rädda det som räddas kan, och kedjar fast oss
mot havets botten.

När vi står inför sekunder och minuter av ekande tystnader,
-av ljudet av tusentals drömmar som synas till sin bristningsgräns-
då finner vi enighet. Enigheten av att förlora allt det vi trodde oss tro på.
När sanningens tsunami når oss står vi alla likvärdiga. Då är äntligen sant.
Då är vi nakna och späda, ensamma och sårbara.
Och aldrig tidigare och aldrig senare kommer vi vara så vackra.


De glömdas berättelse

Jag satte ord på vad jag kände. Ord för mig är det största, sålika döpte jag dig.
Gav dig en titel värdig min fantasi. En titel kommer sällan allena,
innan dina andetag av ödmjukhet dragits föreföll sig mark så som ditt.
Ett greveskap i mitt hjärta, där ingen kan ifrågasätta dina ord av absolution.
Vi höll en ceremoni, i doldom och i alibi av månljus och Lunas ögon.
Tårar föll, hjärtan växte samman. Sagor inleddes och vår nemesis gjorde sig känd.
Mannen utan ansikte, fåror av tjära, andetag av död.

Vi klädde namn på vår rival.
Kallade denne Herr för namn som Ångest. För skada.
Självskada. Snarare varannanskada eftersom du stod måltavla för mina slumpmässiga avfyrningar.
Skott. På. Skott. Herr Ångest visade sig vara farligare än vi trott, och straxt låg du på knä.
Arm över mage, huvud mellan knän.
Med djupa andetag och förvirrad blick satte du dig på knä.
Jag reste mig bredvid reflektionen som förvirrat dig. Det var min magi av spänning och mytologi.
Mina löften om äventyr. Vår Rival var Jag.

 Dina ögon slöts när du insåg vem som skadat dig.
Mina ögon slöts när jag mötte reflektionen. Iskalla ögon av sorg.
Min reflektion, lämnade mig som barn, återvände då och då-
För att visa mig vem jag är. Blottar nya ärr och magrande
skratt. Hindsight bias och min uppenbarelse var komplett.

Med två andetag slöt jag mina händer kring den vattenyta
som blottade min reflektions existens. "Låt strömmen flöda" ekade i mitt sinne,
och allt föll i svärta.

Dagar förblev vad dom varit. En diffus terminologi för aktiva, aldrig som vi.
Där jag vaknade låg din ögonbindel. Mörkret som klätt dina ögon var borta;
det moln av projicerade masker som klädde dig var borta.
Ditt skratt och dina fuktade läppar som så nervöst slukat mig var torra.
Ihåligheten pinade mina sinnen när mitt första andetag svepte förbi din misshandlade kropp.
Det som skulle varit våra livs smekmånad avkläddes.
Och den man som tidigare reflekterats i dina hindränktaögon var aldrig den jag var.

Förlåt mig lögnen som jag aldrig förstod. Landet som lovas dig kommer bli ditt, älskade.
Låt mig erövra allt det som jag trodde var mitt, innan du bestiger eller avsäger dig mitt rike.

Kungen av missbruk.

Kungen av skada.

Kungen utan namn.


Din måltavla

Jag är The Bad Guy.

Ett välformulerat pris på mitt huvud för mina onda odåd.
Jag flög som en fjäril över haven mot ett nytt liv.
Lämnade bitar av min kokong, i vinden mellan oceanerna.
Var gång jag landade för vila, hände det någonting.
Byar sattes i flammor, hjärtan skars i tu.
Allt kvar man fann var dissekerade oskulder.

Jag slant på stegen mellan blodpölarna jag fann.
Utan att falla.. jag tröttade ut mig på gränsen till död.
Till oviljan att andas mer. Jag motiverade mig.
I jakten på det du inte vet att du vill ha,
är allt tillåtet. Bara man är snäll mot varandra.
Det var fina ord som ringade klart mot kalla vinternätter,
mot sommarvindar på hustak utan räcken.

Reflektionen räckte alltid längre än jag hoppades.
Men uppenbarligen inte tillräckligt långt.
Trots mina livslektioner, mina intentioner,
goda gärningar och välmenande ord så är det fortfarande inte helt.
Mina ord klipper fortfarande vingarna av färgglada fåglar. 
Bristen på intentioner skär upp mina ledband och senor.
För det här, var inte det jag bad om.
Det var inte det här jag ville ha.
Det skulle aldrig ske igen.

Men ibland.. Ibland är man den människan man är.
Med sina fel och sina brister.


I ett brev till mig själv

Det bor ett odjur i mitt bröst,
som sedan dagen mitt första andetag i frihet drogs,
har närt sig på mina inre skuggor.
Han -min specifika varelse- har lett mig bakom dörrar jag
till var pris försökt försegla.
Med sin vassa tunga, sina syradroppande klor och
sina allseende ögon tar han sig igenom.
Bryter avspärrningar, löften, gränser och sanningar.
Allt för att få sig sitt- det jag ännu brottas för att förstå;
Mitt odjurs röst.

Genom dödsföraktande nonchalans har jag i besatthet agerat,
förlorat mig i livet som det sig kan te. Med livet som insats,
med min själ som första och sista skydd mot fallen jag allt för
ofta frestas inför att ådra mig, har jag i panik frågat mig själv,
varför jag gör som jag gör. Varför odjuret i mitt bröst
fortfarande lever. Varför sans, ärlighet och godhet kan ta smällar
som klyver värderingar, medans mitt bröstkorgs djur fortfarande lever.

I mitt sista försök till frigörelse från det som kan synas så som jag,
har jag svält mig själv.
Min fysiska fattigdom och mitt känslolivs egensuicid har kostat mig
det enda jag aldrig kunde erbjuda mitt odjur. Min frihet.
Jag stigmatiserade mina lustar, drömmar, min passion och
mitt jag som jag så gärna gett.
Allt i kampen mot odjuret som aldrig kan dö.

Så jag frågar dig nu, min vishets bane, vad är det du vill ha?
Är erkännandet av dina sötsura tankar det enda som behövs?
Ironin vore fulländad- ångern komplett. Jag slår mig fri
från bojor av skuld, skam och skendräktiga rädslor,
och erbjuder dig det sista jag har att ge:

Tillkännagivandet av din existens.

Borderlineängel

Inför alla val sitter han där. Han utgår från att ignoreras. Kräver upprättelse idag.
Tusen beslut fattade över hans huvud. Och idag, efter timmar av självvaliderande.
Kommer det. Nu är det dags. Han sträcker på sig, avbryter mitt varande.
Kräver totalt fokus. En rundspark över min tinning, och alla metaforer rinner av.

"Jag mande aldrig att... Det var precis som förut. Som hundra gånger, som tusentals gånger.
Där tanken kommer. Impulser. Ett foster av en handling. Ingenting mer, det var som alltid innan.
Men idag hände någonting. Det var som att någon knuffade mig till att agera. Jag skulle aldrig...
Innan idag hade jag aldrig tänkt på att göra någonting av tankarna."

Han ångrar sig bittert. När han tänker efter, så var det nog aldrig så illa.
Att omyndigförklaras med jämna mellanrum. Att då och då bli ombedd att styra skeppet.

Det var hans lott i livet. Att styra upp, stänga ner, stänga av och rätta till.
Tusen gånger, avstyrt allt från Mord, Otrohet, Vandalisering, Självmördande.
Och IDAG krävs uppmärksamhet, idag är det rättfärdigande.
Idag tar min Ängel tillbaka sitt namn.


Fastfrusen

Jag föddes underjord. Mina första steg i mitt becksvarta paradis tog mig till mörker. Djupare. Djupare.
Trevandes längst fuktig kyla, berggrund, sänkt i lera. Isande, porlande bäckar.
Där mitt sinne förstärkts. En evighet i mörker. Invecklad, avvecklade min syn. Utvecklade mitt sinne.
Hörsel som identifierar sanningen. Ett sjätte sinne av pirr, spänningar, vibrationer och sanningar.
Bortom förklaring, i en salighet av styrka. Målmedvetet avskaffade jag alla mål. Överlevde. Utlevde.
Levde förbi, levde längre. Förlitade mig på liv. Där alla medel tilläts användas. Enkla medel.
Raka sanningar. Rättfärdigat.

Jag tänkte i känslor. Skapade mitt eget språk. För att minnas, dela med mig.
Lära mig. Kommunikation mellan olika världar. Mina hällristningar blev ärren över min kropp.
Dom talade sitt tydliga språk. Abstrakt. Min värld saknade motstycke. För mitt varande var allena.
Jag levde ensam. Tillät mig förbli så, tills dagen någonting nytt upptäcktes. En strimma ljus.
  Solen i direktkontakt för förblindade sinnen. Vi identifierade oss. Presenterade varandra som dofter.
Som instängdhet, som tillit. Som latenta lustar. Som rädslor. Som allt vi aldrig kunde formulera.
Vi var ensamma tillsammans. Jag. Mitt Ljus. Total blindhet med generös tillit. En bekväm illusion.
Ingen av oss kunde klara sig utan varandra. Ett ljus utan publik är mörker. En publik utan scen är vilse.


Tack för att du besökte vår utställning.

Isaks dikter övriga hittar du här.

Johans övriga bilder hittar du här.